When I settled in Germany at the beginning of 2017, I discovered that the Turkish, Italian and English languages allowed me to communicate with more or less everyone I met – in the kiosk, at the pizzeria or in town. 

 But, after a few months, when it became clear that I would remain in North Rhine-Westphalia for some time, I decided to learn the German language.

It was not the first time that I had commenced a language course in a foreign country. I had earlier set about doing so in both Spain and Italy. My zeal was, however, dented when I bumped into the German articles and cases: “und meinem Freunde — no, meinen Freunden — meines Freundes — well, take your choice, they’re all the same price; I don’t know which one is right” wrote Mark Twain in 1880 in his humorous essay The Awful German Language, which I not too surprisingly amused myself with. The same Twain also wrote that only the dead have the time to learn German, as even a gifted person (according to his calculations) would need up to thirty years in order to master the language.

While it was, for Twain, incomprehensible that a noun or a pronoun could have a gender at all, I found it unfathomable that it was so arbitrary as to what gender the words had been assigned. While gender in Italian or Spanish is, to a greater extent, determined by the -o or -a ending of a noun, it is, in German, as difficult to figure out the gender as it is to know whether one is dealing with an en- or an ett-word in Swedish.

While the sun and the moon in Italian and Spanish are named il sole or el sol (masculine) and la luna (feminine), the very opposite is true in German: die Sonne and der Mond.

The articles are then declined, something that I, much like Twain, found to be an impossible task, as I couldn’t bring myself to remember the article of the word in question.

The comparison to my mother tongue was, however, an eye-opener. My father had lived in Sweden for over 30 years without ever completely mastering the grammatical gender in Swedish; but he didn’t suffer from any communication problems due to that, did he? With the knowledge that one most certainly won’t be taken to court if one doesn’t know that the door that leads to the apartment is called die Tür (and that the definite feminine article, oddly enough, transforms into the masculine der when the word is in the dative), I began to let go of the frustration that had appeared and that had hampered my speech production.

When I discovered that the Turkish-speaking community here in Germany collectively have developed an article that replaces the actual three, I began to smile at the situation. Their de works a bit like the in English, so there’s always a way out if one should forget that the girl is neuter, and thus das Mädchen, by saying de Mädchen. By the way, placing the diminutive suffix -chen afterthe noun is a way to satisfy oneself that the word will become a neuter word, although one does risk sounding a bit silly, as everything becomes small and sweet.

When my German teacher proved to have doubts in deciding whether laptop was masculine (der, as in der Computer) or neuter (das, as in the case of most words borrowed from English) I decided to shrug my shoulders at the articles and case declinations and just speak the best I could.

So, by the end, I had embraced my own advice to the students I teach: don’t hang on things that may seem difficult or even impossible. Don’t let these obstacles be in your way. Instead, make sure to depart from what you know, and speak like there is no tomorrow. And also keep in mind that even Mark Twain eventually managed to master German.

Josef Olgac, LOS Consultant

Hur Jag Slutade Oroa Mig För Mitt Tyska Uttal

När jag i början på 2017 bosatte mig i Tyskland upptäckte jag att turkiskan, italienskan och engelskan tillät mig att kommunicera med praktiskt taget alla jag mötte – i kiosken, på pizzerian eller på stan. Men efter några månader, då det stod klart att jag skulle bli kvar i Nordrhen-Västfalen för en längre tid framöver, bestämde jag mig för att lära mig språket.

Det var inte första gången jag påbörjade en språkkurs i ett främmande land. Jag hade tidigare tagit mig för detta i både Spanien och Italien. Entusiasmen fick sig dock en törn när jag stötte på de tyska artiklarna och kasusen: “und meinem Freunde — no, meinen Freunden — meines Freundes — well, take your choice, they’re all the same price; I don’t know which one is right” skrev Mark Twain år 1880 i hans humoristiska essä The Awful German Language som jag inte helt oväntat roade mig med. Samme Twain skrev också att endast de döda har tid att lära sig tyska då även en begåvad person (enligt hans uträkningar) skulle behöva uppåt trettio år för att bemästra språket.

Men då Twain tyckte det var oförståeligt att ett substantiv eller ett pronomen överhuvudtaget kunde ha ett genus tyckte jag att det var obegripligt hur det kunde vara så godtyckligt vilket genus dessa ord hade. När genus på italienska eller spanska till större utsträckning bestäms utifrån om ett substantiv slutar på -o eller -a, är det på tyska lika svårt att lista ut genus som att veta ifall man har att göra med ett en- eller ett-ord på svenska.

När sedan solen och månen på italienska och spanska heter il sole eller el sol (maskulinum) och la luna (femininum), råder det raka motsatsen på tyska med die Sonne och der Mond.

Artiklarna ska sedan kasusböjas, något som tedde sig likt hos Twain som en omöjlig uppgift då jag inte kunde förmå mig att minnas vilken artikel ordet i fråga hade.

Jämförelsen med artiklarna på mitt modersmål gav mig dock en tankeställare. Min far hade ju varit bosatt i Sverige i över 30 år utan att någonsin till fullo bemästra svenskans grammatiska genus, men inte led väl han av kommunikationssvårigheter för det? Med vetskapen om att man förmodligen inte blir dragen inför rätta om man inte vet att dörren till lägenheten heter die Tür (och att den bestämda artikeln i femininum märkligt nog förvandlas till maskulinums der när ordet står i dativ) började den frustration som infunnit sig och som hämmade min talproduktion att släppa.

När jag sedan upptäckte att de turkisktalande här i Tyskland gemensamt utvecklat en artikel som ersätter de egentliga tre började jag le åt det hela. Deras de fungerarlite som engelskans enda bestämda artikel the, så det finns alltid en utväg ifall man glömmer bort att flickan är neutrum, alltså das Mädchen, genom att säga de Mädchen. Genom att placera diminutivsuffixet –chen efter substantivet försäkrar man sig för övrigt att ordet alltid blir neutrum men man riskerar å andra sidan att låta en smula töntigt då allting blir litet och sött.

När min tysklärare uppvisade tvivel om huruvida laptop var maskulinum (der, som der Computer) eller neutrum (das, som de flesta lånorden från engelskan) bestämde jag mig för att rycka på axlarna åt artiklarna och kasusböjningarna och prata på bäst jag kunde.

Så till slut har jag anammat mina egna råd till de elever jag själv undervisar: haka inte upp er på sådant som tycks svårt eller rent av omöjligt. Låt inte dessa hinder stå i vägen, se istället till att utgå ifrån det ni kan och prata på för allt vad tygen håller. Och kom också ihåg att till och med Mark Twain till slut lyckades bemästra tyskan.

Josef Olgac, LOS språkkonsult